Under ett par år har jag i Svenska 3 kombinerat hyllningstal med bokcirkel. En del elever tycker att de aldrig kommit så djupt in i en bok som under detta arbete. Flera har även uttryckt att det känns lättare att hålla hyllningstal när du blir en karaktär i boken som hyllar en annan; ett slags teater som gör att du vågar ”spela ut”.
Jag försöker väcka intresse genom att inleda med att säga att vi ska resa jorden runt då författaren/händelserna representerar olika världsdelar, historiskt såväl i samtid.
Följande titlar har eleverna valt mellan:
En bön för de stulna av Jennifer Clement
No och jag av Delphine De Vigan
Vända hem av Yaa Gyasi
Vår älskade av Kamila Shamsie
Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
Dödssynden av Harper Lee
Efter attentatet av Yasmina Khadra
Litet land av Gael Faye
När eleverna valt bok bildas grupper där alla läser samma. De börjar med att göra sina egna lässcheman utifrån givna veckor. Syftet med grupperna är dels att stötta varandra med innehållet, främst karaktärerna, dels att hjälpa varandra med hyllningstalen. ”En press” att följa lässtoppen brukar uppstå naturligt då man annars inte kan delta i gruppens diskussioner och ömsesidiga utbyten. Varje lektion får eleverna lästid, varannan så får de tid att samtala och varannan har jag genomgång/uppgifter kring retoriken. Vi ägnar även tid åt bildanalys då eleverna vid presentationen ska ha en bild som bakgrund som symboliserar innehållet.
Hyllningstalen som är fem minuter långa ska alltså vara från en karaktär i boken till en annan och talet ska innehålla tydliga händelser men också typiska karaktärsdrag hos de valda personerna.
Den bok som toppar i popularitet är En bön för de stulna där hyllningstalen nästan alltid slutar i tårar av glädje eller sorg beroende på talens innehåll. Det starka bokinnehållet av fattiga flickors utsatthet och kartellernas maktfullkomlighet i ett land som Mexiko chockar många då de ofta ser Mexiko som ett lockande turistland med bad och sol. Nästan alla ger det högsta betyg en bok kan få; bästa boken någonsin!
I reportageboken Mammorna får vi höra andra röster än vi är vana vid. Segregation, frustration, våld, sorg, drogproblematik men också kärlek, omtanke och en aldrig sinande kamp för sina nära och sina bostadsområden skildras i de intervjuer som Alexandra Pascalidou sammanställt i en av 2018 års viktigaste böcker. Mammornas röster känns nära och trovärdiga, inte omskrivna och utslätade, och berättelserna om kampen för ett bättre liv i de så kallade utsatta områdena blir fulla av nya insikter för alla oss som tidigare bara följt massmedias rapportering härifrån.
